sthlmfilur

idag är det 1 vecka sen han åkte.. så det är ordentligt tufft.. men denna vecka har gott så sakta så det känns som det skulle ha gott lfera månader men så är inte fallet.. men jag försöker hela tiden att se att vi är ett steg närmare varandra fast det inte alltid känns så.. men skulle jag inte tänka så skulle jag bryta ihop psykiskt för det här är så enormt jobbigt.. så helst skulle jag vilja sova igenom detta men det kan jag inte jag måste fortsätta leva för både mina och emiliyas skull och även för barnet i magen.. det känns hesmkt att han kommer att missa förlossningen.. men det kan ju ske ett under fortfarande men jag vågar inte hoppas blir i såna fall så besviken om det inte blir så.. idag på för middagen så skulle aliyar komma ut och prata lite med oss och jag längtar..